lördag 12 september 2009

Adressändring



Bilden är hämtad från:
http://jkopkobeck.iblog.my/2009/08/24/att-flytta-i-norrland/



Denna blogg flyttar, till nya vyer och möjligheter.

Välkommen att besöka mig där

Adressen är: http://minadress.wordpress.com/
!

söndag 6 september 2009

Gick vilse någonstans...

Gick vils någonstans på vägen...
Se det nu... även om det gör ont, att se det.
Rädslor sliter i mig och mitt hjärta gråter...

Varför ska det vara så svåt att vara sann mot sig själv...

Försöker hitta in igen... hitta hem igen. Hitta kärleken. Tilliten. Modet.

Så där i bilen på väg till jobbet, passerade en låt, för mina helt oplanerat, men i ett större perspektiv blev den mig given, precis som allt annat...
Tårarna strömmade ner för mina kinder...
På olika sätt har den senaste tiden gjort mig uppmärksamad om att vara som tomaten, som ser sin vän som blivit ketchup... ja, att han ser honom som han är.

Ett tag tappade jag bort att se mig som jag är... fortfarande river rädslan i mig att inte räcka till...
Fortfarande river rädslan att inte vara älskad...
Fortfarande kommer det att vara så...att rädslan fortsätter riva...och göra sig påmind.
Jag ber om modet att våga se och vara och att gång på gång hitta hem i gen, när jag gång på gång går vilse....

http://www.youtube.com/watch?v=6bn1wojbFWQ

lördag 5 september 2009

Tack

Kärlek fyller mitt sinn...
Tacksamhet omger mig...
Ser på mitt liv...på nära och kära och känner hur enormt priviligerad jag är, som har det liv jag har.

Gud låter min bägare flöda över....

Kom nu ketchup så går vi

De senaste dagarna har jag fått höra ord som gjort att jag verkligen fått känna att jag lever...
Ord som gett mig insikt.
Ord som skallat av lager av försvar och fått mig att se en liten bit längre...
Orden tror jag har sagts både i kärlek och i rädsla...hur det än har sagts så har det varit sant och jag har behövt funderat, tänkt och känt...
Men något som sammanfattade orden och de senaste dagarna var Jonas Gardells (som gästade Härnösand domkyrkan i fredags kväll) ord och bild han gav av "kom nu ketchup så går vi".
Han drog parallelen med att tomaterna som var ute och gick och så blev den enna överkörd, så säger den ena tomaten till den andre:
- Kom nu ketchup så går vi.

Han drar paralellen med att tomaten ser på sin vän, utan att försköna, utan ser verkligheten som den är, men ser även möjligheten, han är något annat (ketchup) och så säger han kom så går vi...
Att gå vidare, inte som tomat men som ketchup.

Att leva i utmaningen att se sig själv och varför jag gör som jag gör, känner som jag känner - att våga se bakom det man i första anblicken sker, utan att för den delen överanalysera...så att man slår knut på sig och börjar tveka på det man faktiskt ser...
"Kom nu ketchup så går vi.

torsdag 3 september 2009

När man vet vart man ska är det svårt att visa vägen

I mitt jobb får jag då och då åka till mindre kända ställen i vår byggd, ja ibland finns det inte ens att hitta på eniro eller hitta.se...
Men min vana trogen så frågar jag ofta efter vägen.

Så för ett tag sedan fick jag en adress och en vägbeskrivning, där jag fick direktiv att svänga vänster precis när man åkt över krönet och vid busskuren, sen skulle jag bara åka en liten bit och där skulle det ligga ett stort vit hus och strax efter det kom ett litet rött...
Där var det.

Men det som var en busskur, såg jag som en "mjölkpall" vilket innebar att jag åkte förbi busskuren och kom alldeles för långt...

När jag väl hade hittat busskurer, så han jag passera tre olika konstilationer av "ett stort vit hus och ett litet rött brevid" innan jag kom till ett litet rött hus och strax efter det ett stort vit...
Åter igen tar jag upp min telefon och ringer och undrar...Är det här där det står xxx på skyllten som jag ska?
med viss språkförbistring säger rösten på andra sidan, nej men åk tills vägen slutar...
okej tänker jag... lite skepptisk svänger jag in på vägen där en skyllt (som hade sett sina bästa dagar) säger "skogsväg"
och skogsväg det var det... djupare och djupare in i skogen bar det av och jag känner i magen detta kan inte vara rätt... men men, det var ju i en sommar stuga jag skulle till.
Men vägen blir mindre och mindre och telefonens täkning blir mindre och mindre och är helt plötsligt lika med noll... samma utveckling händer med vägen...
Beslutar mig då för att vända...eller okej... vägen tog slut och det blir till att backa tillbaka...

Så efer en lååååååång bakåkestur, kommer jag fram där jag senast använde livlinan "ring en vän" (eller den du ska till) :-) så ser jag hur en människa står och tittar bort åt det håll jag för en stund sen kom i från när jag rigde och fråga om vägen...
Det var visst där - ja där jag stog när jag frågade om det var ditt jag skulle... vilket de kommer på att de inte tänkt att det stått det på skylten...

Men men, jag kom fram till slut och så även hem...

Tänker att vi så lätt blir hemablinda... man är så van att åka och man ser det man ser och glömmer bort att andra ögon ser annat...

När jag ska besktiva vägen till en position... vare sig det handlar om vägen till att ta sig från punkt A till punkt B eller om det handlar om att besktriva sin själs vandring från punkt A till punkt B. I bland gör man allt på rutin och glömmer att lyfta blicken och se vart man egentligen har för omgivning...
Man kör på rutin och tänker inte på varför man ser det man ser och säger det man säger... Vare sig det handlar om bilkörning eller om att se sin själs vandring i livet...

Ja, 30 min senare kom jag alltså fram. Fnittrig och fachinerad över att det kan vara så svårt att beskriva vägen som man kan så väl...
Så bjuder det konkreta livet på en spegling av själens dans...som oxå självklart är konkret och verkligt...

lördag 29 augusti 2009

Ibland gör livet ont.

Ibland gör livet ont... ibland när insikt kommer, känns det som om något brister...
Tankarna fyller hela mitt väsen och tunghäfta innfinner sig...orden som snurrar förmår jag inte att få ut...

Tid, att ge sig själv tid...tid att låtas orden vara. Tid att låta tankar fara...tid.

Mitt i att livet gör ont - är det fantastiskt underbart. Mitt i det att det gör ont -så läker vi och växer och finner frid...och ro...


Ja visst gör det ont när knoppar brister....varför skulle annars våren tveka

torsdag 27 augusti 2009

Markus Birro

Läser på Marcus Birros blogg och berör av hans ord, plockar ut några ord som fastnade så där lite extra...

http://www.marcusbirro.se/bloggen/

"Vad har jag då gjort för att dra på mig allt detta hat?

Jag har varit tydlig med min mänsklighet, med min inkonsekvens. Jag har varit tydlig i text med mina drömmar, min svaghet, mina förluster, min sorg, mitt missbruk, min längtan efter att bli pappa, min tröstlöshet över att förlora två barn som aldrig fick chansen att leva, och jag har varit tydlig i min vrede över orättvisor.

Jag har hela tiden varit tydlig med mina drömmar om att skrivandet ska vara en sorts frizon i livet, ett sorts verkligt och andäktigt rum i vardagen, där vi kan mötas. Eller en sjö snarare som läsare och författare går ner till för att möta varandra, som mästaren Stephen King skriver."
(Marcus Birro)


Tänker på männsikor i min omgivning som uttsätts för förtal och elakheter, utsätts för orättvisor och konstigheter...
Tänker...det är för deras mänskligheten, för deras tydligheten, för sorgen och sanningen och ärligheten...
det är därför de blir utsatta...

Flera ord berör:


"I takt med mina framgångar har jag fått smaka på de anonyma och de inte så anoyma mobbarnas dunkla hat och kladdiga kommentarer. Jag har släckt ner kommentarerna både här och på min fotbollsblogg på Expressen. Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta bakom sitt förbannade tangenbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv. Jag har ändå fortsatt blogga. Varför ska jag lämna över det mediala rummet till fånarna, till mobbarna, till idiotin?" (Marcus Birro)

fastnar främst över orden:

"Jag tycker det är en märklig demokratisk rättighet att anonymt sitta bakom sitt förbannade tangenbord och hata en människa som står där med sitt ansikte och sitt namn, med hela sitt liv." (Marcus Birro)


Så ofta sitter människor där anonymt och komenterar, kastar och fördömer...
en människa som blottar sitt liv, så vågar man inte ens stå för det man tycker, stå för sitt hat och förakt...utan anonymt sprider man negativa energier till någon som delar sin själ....
Det är väl baksida av bloggandet och cyberns underbara värld...